tisdag, november 08, 2011

Trauma


Klockan är strax efter nio på måndags morgon. Peter ska jobba hemifrån och har precis lämnat Leo på skolan. Jag är på väg in i duschen. Plötsligt hörs en tung duns uppifrån. I ljudet av vattnet tänker jag på att ungdomarna för ovanlighetens skull är uppe tidigt, Peter tänker att nu trillar Linus ur sängen och "det där låter inte skönt.."

Efter ett par sekunder öppnar Peter dörren till duschen och skriker att det hänt någonting med Nina. Linus skriker MONICA! PETER!
Jag springer halvblöt upp på ovanvåningen med en handduk runt mig. På badrumsgolvet ligger mitt lilla barn..

Ansiktet är helt blått och armarna också. Linus håller hennes huvud. Hela hennes kropp krampar och jag ser inte hennes ansikte. Peter som har fattningen i behåll skriker på mig att jag ska ringa ambulansen.

- TELEFON
Jag snubblar ner för trappan. Tänker att nu dör Nina. Telefonen hittar jag någonstans och springer upp med den i handen. På vägen upp säger Peter med hård röst: RING 112! Jag vet inte om jag kommit på det själv om inte Peter sagt det. Mitt uppdrag var bara att hämta telefonen.

Jag hatar touch tangenter. Djävla skittelefoner. Det funkar inte att slida och klicka när hela kroppen darrar av skräck. En röst svarar och jag bara ropar att de ska skicka en ambulans till Bivackgränden 3. Vad som hänt kan komma sen, tänker jag. Bara de skickar en amubulans NUUUU.

Rösten är lugn, säger att ambulans är på väg. Ber mig upprepa adressen. Tusen frågor, jag böjer mig ner över Nina. Ropar hennes namn. Hon är borta men plötsligt ser jag färgen komma tillbaka i ansiktet. Jag talar om det för människan på andra sidan luren.
- Hon är rosa, hon är rosa nu. Inte blå längre, men hon är borta...

Ambulansen har kommit. Nina vaknar till lite. Hon är förvirrad och upprepar VA? på allt vi säger. Jag vill skratta. Hon är inte död! Jag vill ofta skratta när jag blir rädd. Men nu vill jag skratta av djupaste lycka. HON ÄR INTE DÖD!

Jag mår illa, benen viker sig. Jag sätter mig på golvet. Ambulanspersonalen är fantastisk. Sprutar in massa saker i Nina, pratar med henne. Jag känner mig tryggare.

Vi åker ambulans till akuten. Nina är kontaktbar. De fortsätter ta prover på henne i bilen. Vi kommer in. Nina är normal i färgen om än lite förvirrad. De röntgar hennes hjärna, tar prover, tar EEG. Hela dagen går. Nina har extremt ont i huvudet och kräks hela tiden. Hon får medicin och dåsar bort.

Det visar sig att Nina hade fått epilepsianfall. Förmodligen var det en kombination av saker som bland annat dålig sömn som utlöst det hela.
- En gång är ingen gång, var informationen vi fick.

Hon har körförbud i 6 månader samt ska komma på återbesök på neurokirurgen så småningom.

Hua, detta var den värsta händelsen jag upplevt! Idag är både jag och Nina väldigt trötta. Nina såklart av anfallet och jag av traumat. Men vi mår bra.

1 kommentar:

Heléna sa...

Åh herregud så fruktansvärt, jag hade blivit så rädd så rädd.... kram till er /jennelii